Teista

24 september 1993 - 10 februari 2010

Teista, min allra första hund, har en särskild plats i mitt hjärta.

Teista var min första hund. Hon blev min trogna följeslagare i vått och torrt och någon jag började  älska starkare än någon människa. Hon stod ut med mina fel och brister, medan jag kämpade hela tiden för att bli både en bättre människa och bättre på att förstå hur hundar fungerar. Så att vår relation kunde bli ännu bättre. Hon blev min lärare och min livskamrat.

Jag valde ras länge och noga och när jag hittade isländsk fårhund (som inte fanns i de flesta rasböckerna, särskilt inte de utländska) så hade jag hittat rätt.

Isländsk fårhund

Jag älskar rasen isländsk fårhund (och andra spetsar och hundar av urhundstyp), men den passar inte alla hundägare, fast den kan verka så lagom på alla sätt. En isländsk fårhund kräver mycket av sin ägare och vill helst inte vara ensam så mycket. Den älskar att skälla, så skällandet ska kontrolleras tidigt. Den är en "naturhund" och ska bo lantligt, nära naturen. Den passar inte i stan. Man kan gärna ha andra djur, och man ska gilla långa skogspromenader och att aktivera hunden, gärna med spår, blodspår, vallning, lydnad och/eller agility. Den kan på spetsars vis ha en stark egen vilja, även om det också finns en del av vallhundens samarbetsvilja i.

Min och Teistas träningsresa - allmänlydnad

Jag var nybörjare på hund. Jag gick förstås en rad olika kurser med henne. Jag pendlade mellan de olika läror som erbjöds. Teista har fått vara försökskanin för de flesta "metoder" som erbjuds villrådiga nya hundägare. När Teista var liten tyckte jag hon var så självständig och olydig. Många rekommenderade tuff träning som botemedel, särskilt en viss hundskola som annonserade flitigt om sina "ledarskapskurser". Jag provade och jo, Teista blev mycket lydig, men mycket för att hon var rädd för mig, och jag vill ha en hund som lyder inte så mycket för att undvika koppelryck och annat obehagligt, utan mera för att hon hoppas på något trevligt och för att vi är ett team som trivs ihop.

Med tiden försökte jag nå en balans mellan belöningar och påtryckningsmedel. Hon hade inget koppel på sig de första två åren, vad jag minns. Även t ex i inne i Stockholm, på tåget, var vi än var. Jag hade idén att jag aldrig ville gå med min hund fysiskt bunden. Hon skulle ju vara bunden till mig mentalt - genom min kärlek, mina belöningar och mina krav. Men inte för att hon satt fast! Nu är jag inte lika kategorisk, men självklart är målet för all allmänlydnadsträning att på lämpliga platser kunna ha sin hund lös och den följer ändå med, och lyder inkallning. Dit kommer du och din hund nästan säkert senast mot slutet av kursen Allmänlydnad Steg 2.

Största nackdelen med att alltid ha sin valp/hund lös var att hon väldigt ofta fick utdelning på att leta matrester i buskarna!! Jag orkade ju inte vara uppmärksam på henne precis hela tiden och jag tränade också ibland att gå ifrån henne och låta henne hålla reda på mig i stället för tvärtom. Hon hade bra luktsinne och var snabb med att smita iväg en bit för att leta matrester om hon såg att jag hade uppmärksamheten på något annat. Spetsar har nog instinkten att sluka allt ätbart de hittar, bäst att passa på när det finns!

Min och Teistas träningsresa - tävlingslydnad

Teista är inte bara allmänlydig utan har även nått lydnadschampionat. Det är inte så många spetsar som är lydnadschampions och då handlar det oftast just om vallande spetsar. Jag såg tidigt att hon hade kapaciteten, så det hela var upp till mig! Det blev en utmaning för mig.Jag lärde mig "den långa vägen". Jag sökte mig till olika instruktörer, provade mig fram och lärde mig mer och mer. När hon var fem år hade vi nått målet, det kändes bra! Och hon tyckte fortfarande att det var roligt! Men i SM hörde vi inte hemma, tyckte jag, så sedan "pensionerades" hon från tävlingslydnaden.

Kvällen den 10 februari 2010 somnade Teista in  Hon blev drygt 16 år. 

Hon hade gått med ont i magen, men blev glad igen när hon fick rätt medicin och specialkost.

Hon började dock bli allt svagare i sina ben, men länge hjäpte det förvånansvärt bra att då ge henne en stark B-vitamintablett. Och jag lade mattor överallt.

Till slut en morgon bar inte benen längre. Hon kom inte upp. Så beslutet var lätt att fatta.

Chefsveterinär Jannis Lundgren på Väsby Djursjukhus, som följt henne av och till sedan hon var valp, stannade kvar fast det var långt efter stängningsdags och hjälpte henne att lämna sin fysiska kropp. Hon dog stilla och inom några få sekunder, helt utan dödskamp, vilket är en stor tröst. Jag var intill henne och såg hennes ögon vidgas under en sekund. Jag hoppas att hon såg alla hon älskat komma henne till mötes. Om hon gjorde det, så var jag också där, för själen är odödlig och kan resa som den vill.

Jag har två högt älskade hundar nu, men mitt och Teistas förhållande var intensivt och speciellt och kommer kanske aldrig igen. Man måste gå vidare i livet, men... jag älskar dig för evigt.