Oskar

Oskar

 

15 okt 2005 - 28 april 2009

(Ny, kortare version)

 

Oskar såldes på en gata i Stockholm efter annons på Blocket till en vanlig svensk familj. Annonsen visade en bild på tre söta valpar och löd så här:

"Chihuahua/Papillon valpar. Vi har en kull charmiga och supersöta valpar till salu. En tik och en hane. Mamman är Papillon reg i SKK och pappan är Chihuahua reg i SKK. Valparna är vana vid barn och är mycket sociala och trevliga. Både mamman och pappan finns att träffa och är mycket glada och snälla hundar. Valparna kommer att vara vet bes, vac, avm och chippmärkta. Priset är 7 500 st. Dom är 8 veckor nu och leveransklara. Ring Sophia på tel..."

Oskar överräcktes på gatan... Köparna tog telefonnummer, adress, även personnummer. Men alla uppgifter visade sig senare vara falska.

 

Oskar var rädd som valp. På valpkursen var han mycket rädd, fast kursen var för valpar av mindre raser. Lite senare blev han allt mer aggressiv, särskilt resursaggressiv. Det fanns fler problem med Oskar, men det var det största. Han kunde bita plötsligt och hårt om man var nära honom när han vilade eller om man gick nära hans tuggben etc. Med ett modernt uttryck så hade han flera olika zoner som han försvarade, och utan någon större varning innan. Han bet sin familj allt oftare och de blev alltmer vaksamma, tills situationen blev ohållbar. Familjen kontaktade mig och träning påbörjades, men det hade gått för långt. En annan hundpsykolog rådde till avlivning. Men jag kände för Oskar, jag såg att han hade vett nog att inte ge sig på min gamla erfarna och dominanta isländska fårhund Teista och jag ville se vad jag kunde göra. Så jag övertalade familjen att låta mig få honom i stället.

 

Oskar gjorde goda framsteg hos mig, men hans förmåga att kunna bita snabbt och hårt, den försvann tyvärr aldrig. Jag provade många metoder. Och jag rådfrågade flera olika experter på hundbeteende allteftersom, men jag tyckte inte att jag fick några bra svar. Men jag märkte att tänk från Cesar Millan fungerade bra på Oskar. Cesar tog sig ju också an t ex några rabiata chihuahuas i sin tv-serie, som påminde om Oskar. Och det är faktiskt sant att när jag tittade på "Mannen som talar med hundar" så blev jag aldrig biten, även om vi båda satt i tv-soffan nära varandra.

 

Jag lät Oskar umgås en del med barn, under övervakning. Han hade hittills nämligen bara bitit sin familj, men inte utomstående. Men förra sommaren bet han en grabb när han somnade i grabbens famn, trött efter lekarna. Det blev ett blåmärke. Mitt fel!

Jag tränade honom sedan ännu mer med barn. Han fick mycket godis av många olika barn och lekte med ett flertal barn. Jag hoppades att han hade vaccinerats till att inte se barn som ett hot längre utom som en godisresurs.

 

Men i april 2009 bet han ett barn igen. Oskar hade blivit mycket förtjust i en grannflicka som hade naturligt bra hand med hundar. Vi hade gått många promenader tillsammans och hon hade lärt sig lite om hur man tränar hundar. Oskar kände igen henne på långt håll. Till slut fick hon och några kompisar vara med Oskar och mina andra två hundar på egen hand just utanför min bostad, utan mig. De var ute länge, men tog det lugnt. Lite sitt, lite hopp, passivitetsträning... Men så bet Oskar igen, och han bet just sin käraste "extramatte". Oskar hade även bitit flera gånger och hållit fast i hennes hand, som hade blivit skadad (nu läkt). Triggern var en pinne, men hon hade inte ens försökt ta den ifrån honom utan i stället sträckt den mot honom för att ge honom den. Och det räckte, så som Oskar fungerade. Jag blev ju biten när jag skulle ge godis i början.... Oskar bet både för att han tyckte att pinnen eller godbiten var hans och för att han kände sig hotad av när något sträcktes mot honom.

De hårdaste betten fick de personer som han kände väl och som han ofta älskade, men som inte skickade den perfekta lugna fastheten, det rätta "ledarskapet". Så var det med både hans gamla familj och nu den här flickan. "Han bet när vi var snälla" sa hans gamla matte. Oskar var ett exempel på att "affection" inte räcker.

 

Dock hade Oskar också blivit trött efter flickornas aktiviteter. Trötthet fanns ofta med i bilden när Oskar bet. Att vara trött och sömnig, eller sova, var farligt, verkade Oskar tycka. Att låta honom sova i min säng för att få närhet var en omöjlighet.

 

Jag valde att avliva honom samma kväll. Oskar hade blivit en börda. Det kändes som att han hade en ångest/stress som inte skulle försvinna. Antingen medfödd elller uppkommen när han var mycket liten. Han kunde helt enkelt inte slappna av och då känna sig trygg. Och jag ville inte välja livslång medicinering. Som avslutning kämpade Oskar länge emot sprutorna för sövning och avlivning, en smärre mardröm som jag bär med mig.

Men Oskar fick i alla fall 2,5 år till, bra år.

 

Vila i frid, kära Oskar. Du är mycket sörjd och saknad. Ibland älskar man de jobbigaste hundarna mest? Men det blev bäst så här. Jag hoppas att din själ går vidare!

Du som läser detta, tänk på att köpa hunden i hundens hemmiljö, inget annat, och hälsa på tiken och syskonen minst en gång före köpdagen. Och kolla alla uppgifter före köp och begär skriftliga garantier liknande dem som SKK-uppfödare lämnar. Renrasig eller blandras spelar ju ingen roll. Alla hundar är värda att födas av mentalt och fysiskt sunda föräldrar.

Och DU är värd att köpa en hund som blir dig till glädje, inte till sorg och bekymmer.