Utökad text 2010-03-28.

För att på något sätt "hedra" Oskar och visa att jag aldrig kommer att glömma honom så har jag dels utökat texten och dels kommer den här texten att ligga kvar under "Mina hundar", för en obestämd framtid.

Oskar såldes på en gata i Stockholm efter annons på Blocket till en vanlig svensk familj. Annonsen visade en bild på tre söta valpar och löd så här:
"Chihuahua/Papillon valpar. Vi har en kull charmiga och supersöta valpar till salu. En tik och en hane. Mamman är Papillon reg i SKK och pappan är Chihuahua reg i SKK. Valparna är vana vid barn och är mycket sociala och trevliga. Både mamman och pappan finns att träffa och är mycket glada och snälla hundar. Valparna kommer att vara vet bes, vac, avm och chippmärkta. Priset är 7 500 st. Dom är 8 veckor nu och leveransklara. Ring Sophia på tel..."
Vem kan motstå en sådan annons? Låter den inte ganska förtroendeingivande? Att valparna inte är registrerade i SKK (eftersom de är blandras) spelar ju ingen roll, kan man tycka.
Oskar överräcktes utanför Fältöversten. De hade någon undanflykt om varför köpet inte gjordes upp hemma. Köparna tog telefonnummer, adress, även personnummer. Men alla uppgifter visade sig senare vara falska. 

Oskar var rädd som valp. På valpkursen var han mycket rädd, fast kursen var för valpar av mindre raser. Lite senare blev han allt mer aggressiv, särskilt resursaggressiv. Det fanns fler problem med Oskar, men det var det största. Han kunde bita plötsligt och hårt om man var nära honom när han vilade eller om man gick nära hans tuggben etc. Med ett modernt uttryck så hade han flera olika zoner som han försvarade, och utan någon större varning innan. Han bet sin familj allt oftare och de blev alltmer vaksamma, tills situationen blev ohållbar.  Familjen kontaktade mig och träning påbörjades, men det hade gått för långt. En annan hundpsykolog rådde till avlivning. Men jag kände för Oskar, jag såg att han hade vett nog att inte ge sig på min gamla erfarna och dominanta isländska fårhund Teista och jag ville se vad jag kunde göra. Så jag övertalade familjen att låta mig få honom i stället.

När jag fick hem honom så hade han gått med munkorg på hela tiden. Den åkte snabbt av hos mig. Oskar var stressad och "taggad", men jag var inte rädd för honom. Han var ju trots allt inte så stor, även om små hundar också kan bitas. Men handskar var bra att använda i början. Efter några dagar fick jag mitt första bett, i tummen, när jag vi hade tränat "ligg" och jag skulle ge honom en godbit. Men den mest akuta stressen lade sig ändå efter några dagar. Två veckor senare bet han mig i andra tummen, åter när jag skulle ge honom en godbit, men det såg jag som ett framsteg, för den gången var inte tumnageln blå lika länge... 

Sakta gjorde han framsteg. Det gick långsamt, men månad för månad blev han bättre. Han släppte så småningom sina rädslor, lärde sig med godis/byteshandel att låta mig ta från honom allt han hade och charmade de flesta i sin omgivning. Vi gick flera kurser som gick bra. Han blev dock aldrig helt trygg när han skulle sova. Då krävde han en stor personlig zon runt sig. Mina andra hundar Teista och Draka samt katten Tusse respekterade det.

Oskar blev allt eftersom kvitt sin rädsla för andra hundar och älskade att jaga DSG (de stora grabbarna) på alla hundpromenaderna, ofta ljudligt skällande. Han älskade också att springa fort, fort när jag cyklade. Han älskade att hälsa på flera grannar och grannhundar. Då kunde han få "glädjefnatt" och sprang runt, runt i en stor cirkel. Oskar var även en naturbegåvning på hundsporten "treibball", dvs älskade att valla en fotboll och lärde sig även fort att valla den till mig!

Men han saknade, konstigt nog, sin gamla familj. Jag tror att hans mentala kapacitet inte riktigt räckte för att ge av hela sitt hjärta mer än en gång. Jag var också en idiot som bjöd in den gamla familjen att komma på besök flera gånger. Jag fick god kontakt med dem (de har nu en ny hund som är problemfri och som de är mycket förtjusta i) och jag ville visa upp att Oskar hade blivit mycket bättre hos mig. Oskar blev överlycklig. Tidigare, perioden innan de lämnade honom till mig, hade han bitit dem "varje dag", enligt mamman. Nu slickade han dem i ansiktet. Och ylade när de hade gått. Hjärtskärande. I efterhand insåg jag att om jag alls hade låtit honom träffa sin gamla familj igen så skulle jag och Oskar ha hälsat på dem i deras bostad, och därefter skulle vi åkt därifrån igen. Nu blev det för Oskar som om  han var på dagis hos en dagisfröken och så kom mamma och hälsade på - och åkte sedan igen...

Den som han hos mig knöt an till mest var antagligen varken jag, Teista eller Draka, utan katten Tusse. Om Tusse följde med på promenaden men kom lite efter så väntade Oskar på honom. Att jag och de andra hundarna gick iväg före var inte lika viktigt.

Angående hans bitproblematik så prövade jag förstås en rad olika metoder. Och jag rådfrågade flera olika experter på hundbeteende allteftersom, men ingen kunde egentligen ge mig något bra svar. Flera gissade på t ex att han såg dåligt, vilket inte var fallet. Någon annan att något traumatiskt hade hänt tidigt. Det kändes som om de inte hade stött på någon sådan hund som Oskar. Eller som om de inte ville säga något som luktade "gammalt tänk" i hundträningen. Men instinktivt upplevde jag under en period att en del tänk från Cesar Millan funkade bra på Oskar. Han tog sig ju också an t ex några rabiata chihuahuas i sin tv-serie...  Och det är faktiskt sant att när jag hade tittat på något av avsnitten ur "Mannen som talar med hundar" så var jag så smittad av konceptet "lugn och säker" ("calm and assertive") och betedde mig så naturligt mot Oskar att Oskar kände sig trygg och aldrig bet då, även om vi båda satt i tv-soffan nära varandra.

Oskars stora misstänksamhet/zonförsvar gjorde att han inte ens litade på Draka, min polska mycket försynta och undergivna hund. Om han vilade nära henne, och vaknade, så blängde han på henne och hon visste att hon måste titta bort med hela huvudet en lång stund för att Oskar skulle inse att han inte var hotad och behövde bitas. Draka hade aldrig vid något tillfälle hotat Oskar, men han var inte bekväm med henne i alla fall.

Jag lät Oskar umgås en del med barn, under övervakning. Han hade hittills nämligen bara bitit sin familj, men inte utomstående. Men förra sommaren bet han en grabb när han somnade i grabbens famn, trött efter lekarna. Det blev ett blåmärke men inget blod. Mitt fel, tänkte jag, som inte hade berättat för pojken att det var Oskars värsta scenario. Jag tröstade mig med att det inte gick hål.
Jag tränade honom sedan ännu mer med barn. Han fick mycket godis av många olika barn och lekte med ett flertal barn. Jag hoppades att han hade vaccinerats till att inte se barn som ett hot längre utom som en godisresurs.

Men i april 2009 bet han ett barn igen. Oskar hade blivit mycket förtjust i en grannflicka som hade naturligt bra hand med hundar. Vi hade gått många promenader tillsammans och hon hade lärt sig lite om hur man tränar hundar. Oskar kände igen henne på långt håll. Till slut fick hon och några kompisar vara med Oskar och mina andra två hundar på egen hand just utanför min bostad, utan mig. De var ute länge, men tog det lugnt. Lite sitt, lite hopp, passivitetsträning...  Men så bet Oskar igen, och han bet just sin käraste "extramatte". Oskar hade även bitit flera gånger och hållit fast i hennes hand, som hade blivit skadad (nu läkt). Triggern var en pinne, men hon hade inte ens försökt ta den ifrån honom utan i stället sträckt den mot honom för att ge honom den. Och det räckte, så som Oskar fungerade. Jag blev ju biten när jag skulle ge godis i början.... Oskar bet både för att han tyckte att pinnen eller godbiten var hans och för att han kände sig hotad av när något sträcktes mot honom.
De hårdaste betten fick de personer som han kände väl och som han ofta älskade, men som inte skickade den perfekta lugna fastheten, det rätta "ledarskapet". Så var det med både hans gamla familj och nu den här flickan.  "Han bet när vi var snälla" sa hans gamla matte. Oskar var ett exempel på att "affection" inte räcker.

Dock hade Oskar också blivit trött efter flickornas aktiviteter. Trötthet fanns ofta med i bilden när Oskar bet. Att vara trött och sömnig, eller sova, var farligt, verkade Oskar tycka. Kan något ha hänt när han var mycket liten valp och sov sött? Jag är tveksam, men det kan inte uteslutas.

Jag valde att avliva honom samma kväll. Främsta anledningen var att jag kände att han inte inom överskådlig tid skulle bli en helt trygg och pålitlig hund och att ha en opålitlig, bitsk hund är en börda. Något var fel med Oskar, ett fel som ännu fanns kvar och kanske aldrig skulle försvinna. En teori är att han hade ont, även om olika veterinärundersökningar inte fann något. Men jag lutar mer åt att felet låg på det mentala planet, t ex ångest. I vilket fall så kändes det som att jag inte hade kommit åt felet. Han hade fortfarande kapaciteten att bita rejält vid - i folks ögon - låg provokation. Jag kände att jag alltid skulle behöva övervaka hans samvaro med andra människor och heller aldrig kunna resa utan Oskar, för då skulle jag behöva lämna bort honom. Och bara folk som var väldigt  bra på att umgås med hundar och på att läsa av hundar skulle klara honom. Inte ens jag kunde lita på honom helt och hållet om han jag tillät honom att sova intill mig i soffan, även om det vid avlivningen var omkring ett år sedan han senast hade visat någonting. Livslång medicinering t ex mot ångest eller smärta var inte heller ett alternativ.
Den andra hundpsykologen fick rätt till slut, men Oskar fick i alla fall 2,5 år till, bra år.  

Vila i frid, kära Oskar. Du är mycket sörjd och saknad, men det blev bäst så här. Jag hoppas att din själ redan finns i en ny, frisk valp någonstans, hos en ansvarsfull uppfödare. Fast jag är hundpsykolog har jag inte alla svar på varför du var som du var och gjorde som du gjorde. Kanske de kommer.

Du som läser detta, ta lärdom av denna sorgliga historia. 
Köp hunden i hundens hemmiljö, inget annat, och hälsa på tiken och syskonen minst en gång före köpdagen. Och kolla alla uppgifter före köp och begär skriftliga garantier liknande dem som SKK-uppfödare lämnar. Renrasig eller blandras spelar ju ingen roll. Alla hundar är värda att födas av mentalt och fysiskt sunda föräldrar. Och DU är värd att köpa en hund som blir dig till glädje, inte till sorg och bekymmer.